(Bör inte läsas av känsliga personer)
Natten till fredagen låg Jimmy och jag vakna länge och pratade, tror vi släckte lampan runt 02:00. Vi hade kommit överrens om att jag skulle natta om Elvis om han vaknade och det gjorde han efter nån timme. Jag gick upp och gav honom vatten och la mig för att sova resten av natten tillsammans med Elvis, så skönt att han har en 120 säng nu.
Jag sover dåligt, vaknar från och till av Elvis och från och till av förvärkar som har kommit var 20-30:e minut under hela kvällen och natten. Klockan 04:30 känner jag hur det liksom ploppar till i underlivet och tror att det är den såkallade slemproppen (som skyddar ingången till livmodern under en graviditet) som lossnar men känner samtidigt hur det riktigt trycker på neråt och flyger upp och in på toaletten. Ungefär halvvägs så känns det som jag tömt en liter vatten på golvet och lika mycket när jag väl hamnat på toa. (Så mycket vatten var det förståss inte men det kändes som att det var hur mycket som helst.)
Jag sitter rätt chockad och konstaterar att "jaha, nu är det alltså dags". Ringer in till Förlossningen och rådfrågar och eftersom bebisen inte fixerat sig i bäckenet utan varit rörlig vill dom att vi ska komma in för en koll. Anledningen är att navelsträngen kan komma i kläm och dom vill försäkra sig att så inte har hänt.
Jag ringer och väcker mamma strax därefter och förklarar läget, vi har gjort upp i förväg att hon och pappa ska ta hand om Elvis när det är dags. Sen går jag ner och väcker Jimmy och vi packar en väska med vad vi tycker verkar vettigt. Vi tror att vi kommer att få åka hem efter kontrollen eftersom mina värkar inte är så frekventa.
Väl inne på Förlossningen börjar värkarna bli lite mer frekventa, ca 4 minuter mellan varje men dom är korta, håller i ca 40 sekunder. Barnmorskan lär mig andas på ett jättebra och effektivt sätt och jag tycker det känns ok men jag är väldigt trött efter lite sömn på natten. Försöker äta lite frukost och vilar så gott det går.
Jag testar lustgas, och använder den rätt flitigt men det hjälper inte alltid. Tror mina värkar är för korta och att jag missar att hinna börja andas in i tid. Det tar ca 20 sekunder innan effekt ges och mina värkar stiger snabbt och gör nästan lika ont hela tiden. När jag lyckas trubba av en värk slumrar jag nästan till i nån minut innan nästa värk kommer och så pågår det i några timmar. Jimmy är kanon och hjälper till och pushar, stöttar, masserar och bara är världens bästa kille.
Klockan 13:30 har jag bara öppnat mig 4-5 cm (man ska öppna sig 10 cm) och det gör helt enkelt överjävligt ont. Jag ber om smärtlindring, jag pallar inte mer. Har aldrig kännt sån smärta förut och jag gråter mellan värkarna för det gör så ont. Jag är trött och kämpar men känner att det går för långsamt att öppna sig, jag klarar inte många fler timmar (eller minuter) i detta tillstånd. Det beslutas om värkstimulerande dropp så mina värkar ska bli effektivare, men jag vägrar få detta droppet innan smärtlindring ges. Jag klarar inte värre värk än detta. Narkosläkaren tillkallas men trots detta får jag vänta i två timmar innan läkaren kommer och då är jag öppen i 6-7 cm. När bedövningen väl är på plats är jag i himmelriket. Helt fantastiskt skönt! Jag känner fortfarande att jag har värkar och det gör ont men det är bara en promille mot hur ont det gjorde innan bedövningen gavs.
Med värkstimulerande droppet så öppnar jag mig snabbare. Droppet ökas på kontinuerligt och ibland reagerar bebisen med lite väl höga hjärtslag. Jag får feber och läkaren börjar göra tester på om bebisen har mjölksyra i blodet men vi får godkännt att fortsätta jobba på med värkarna.
Efter ett tag så börjar det göra mer och mer ont igen, men det känns ok. Jag öppnar mig mer och mer och ganska oförberett (trots att jag börjat känna ett tryck neråt ganska bra) vill barnmorskan att jag ska provkrysta för att hitta rätt teknik. Det är lite klurigt men tycker att jag med coachning från barnmorskan och Jimmy hittar ett ganska bra sätt.
Bebisen verkar stressad i magen, hjärtat slår snabbt, vi har jobbat länge nu. Man får ju inte glömma att han också kämpar inne i magen hela tiden. Läkaren beslutar om att hjälpa till med sugklocka som sätts in. Jag blundar, vill inte se sugklockan. Har dessutom ont av värkarna så jag fokuserar mycket på att andas och ta sats inför nästa krystning. Så krystar jag några värkar till, sugklockan släpper vid ett tillfälle. Det känns hemskt, läkaren drar och drar och man tror ju att bara bebisens huvud ska komma ut för att det slitits loss från kroppen. Han sätter dit sugklockan igen och vi fortsätter. Jag känner hur huvudet tränger ner och fastnar precis innan det är ute, det gör enormt ont. Med den smärtan känner jag inte värkarna längre utan bestämmer mig att krysta ändå. Tar i så jag inte vet vad, tänker att "nu jävlar måste han ut annars dör jag" och helt riktigt så pluppar det till och bebisen är ute. Klockan är då 21:17.
Han läggs upp på min mage och navelsträngen klipps omgående sen får Jimmy rusa ut med bebis och läkare för att försöka få lite liv i honom. Han har ingen muskeltonus (dvs rör sig inte och svarar inte på retningar) men hjärtat slår och han andas svagt men får hjälp med syrgas. Men detta vet ju inte jag, allt jag sett var ju en livlös liten krabat och jag har mina värsta minuter i mitt liv. Tillslut hör jag ett ilsket vrål och sen kommer dom in med honom till mig. ÄNTLIGEN!
Visst var det en grabb som vi har anat hela tiden. En stor en, 4090 gram och 52 cm lång trots att han kom 11 dagar före beräknad tid. Det känns lika fantastiskt som overkligt. Vi är överlyckliga!