En förlossning alltså. Läste Jimmys arbetskollegas blogg (se blogglänkar till höger) och fick veta att Jimmys chef och tillika vän är nära att få träffa sitt första barn nu. Frun hade ringt och meddelat att vattnet gått. Det kan banne mig inte bli mer spännande än så här. Ett litet liv som berör och förändrar så mycket är på antågande. Det får mig att påminna mig själv om att vi snart är där också. Ok, det är 67 dagar kvar innan beräknad ankomstdag men jag tycker tiden bara rullar fram och vips så kommer nånting att hända. Vattnet kanske går, eller en liten blödning eller mest troligt att det börjar värka och göra jävligt ont. Då fattar man att det är på gång. Eller kanske inte ens då. Jag hade svårt att förstå när Elvis ville komma ut. Värkarna började kl 17:00, var regelbundna och smärtintensiteten ökade succesivt tills jag faktiskt fick en chock att det kunde göra så ont. Och jag anser mig smärttålig, snowboardåkare som jag är. Kl 22:00 hade Jimmy övertalat mig att det nog var så att det var dags ändå, så vi skickade sms och berättade att "vi trodde" att det var bebis på gång. Kl 00:15 så var han ute, lilla underverket Elvis.
Den här gången känns ännu mer spännande och pirrig. Och framför allt nervöst. Jag vill så innerligt slippa snittas den här gången.
Nä, nu vill jag inte tänka på förlossningar längre. Dags att hänga upp tvätten...
Aa fiii faan! Jag förstår inte att man faktiskt vill skaffa ett barn till efter att ha blivit utsatt för sån extrem smärta som alla säger att det är.
SvaraRaderaFörsta gången vet man ju inte bättre liksom. Men efter det...
Fast folk säger ju att man glömmer bort det och att det är värt det. Man får ju hoppas att det är sant :)
Ha en riktigt trevlig helg, själv ska jag dra upp till Bydalen och snowboarda lite. Woohoo!
Kram
Jill
Du kommer att grejja det där hur bra som helst!!!
SvaraRaderaKram
Lollo