Lite ansvar, tack!

Idag gick Elvis och jag till kyrkans barntimmar. På vägen dit passerar vi ett dagis och alla barnen var ute och lekte. Några barn åkte en lång härlig rutchkana och gav ifrån sig riktiga gjädjetjut och Elvis var inte sen att jubla han också, från sitt vagnläge. Gulligt. När vi två timmar senare gick hem så skrek han sina karakteristiska indiantjut när vi passerade dagiset och rutchkanan, trots att alla dagisbarnen var borta sedan länge. Han är rolig, lilla Elvan.

En mindre kul sak inträffade på kyrkans barntimmar. Elvis skruttade omkring och lekte som bäst när en liten kille, kanske nån månad yngre än Elvis, slog honom i huvudet med en plastgrönsak. Elvis blev jätteledsen och läppen kom fram och tillsist tårarna och ett "mamma". Den elaka pojkens mamma satt lugnt kvar på sin plats och sa inte ett dyft fast hon såg vad som hänt. Medans jag tröstade Elvis förklarade jag för pojken att man slår inte andra i huvudet, eller nånstans alls, för det gör ont och då blir man ledsen. Elvis blev glad efter en liten stund, för det gjorde nog inte så ont fysiskt egentligen och den lilla pojken fortsatte också med sitt.

Barn gör så här, jag vet. Dom snor leksaker från varandra, dom ger lite tjuvnyp då och då, dom donkar saker i huvudet ibland osv. Men vad jag inte förstår är varför vuxna och i allra största grad föräldrar inte reagerar. Föräldrar har alltid det yttersta ansvaret för sina barn och det är mycket som kan bli bättre i världen om just föräldrar kliver in och ger sina barn bra värderingar från början. Nu var ju just mitt exempel en petitess, men ni hajjar poängen.

Annars mår vi bra hela familjen. Ett sprillans nytt golv har vi. Dock ouppackat i stora travar men det betyder att vi är på gång iallafall! Härligt!



p.s. Slänger med en bild på en långhårig liten son. Numera har han ny frisyr, ser ut som en liten söt tjej. Jag har nämligen klippt lugg på honom. Får se om det är hållbart eller om vi måste styla om helt.