Elvis

Min goding till son, min förstfödda älskling. Här en bild från sommaren när vi bodde i Årsta. En månad kvar till ettårsdagen och redan så stor, klok och världens finaste. Ska ta en bild på min andra goding till son när han vaknar. Nu, dags att skura golv!

Döden

Hur mycket vet en 2,5 åring egentligen?

Idag fick Elvis sovmorgon, han däckade på soffan igår redan kl 18:00 och vi bar upp honom till sängen och tänkte att han skulle sova för natten. Redan efter två timmar vaknade han och kunde inte somna om förrän kl 22:30, då var det lika bra att låta honom sova ut så jag ringde förskolan och informerade om att vi kommer ner senare.

Elvis ville helst inte till dagis imorse, utan precis som igår ville han vara på gården och gunga i dom nyuppsatta gungorna. För att locka honom ställde vi oss i fönstret i vardagsrummet och tittade ner till dagiset och alla barn som cyklade, klättrade i träd och hade skoj. Då får vi syn på en ambulans med blåljusen på som svänger upp på Blåbärsvägen. "OJ, en ambulans" säger Elvis. "Det är nån som gjort illa sig, åka sjukhuset" "Gjort illa sig, kanske dör"

Nu kan jag inte minnas att jag pratat om sambandet mellan sjukhus och döden för Elvis. Visst vet han att man åker till sjukhuset om man gör sig illa eller är sjuk och att det är ambulansen som plockar upp sjuka eller skadade. När en 2,5 åring nämner döden känns det väldigt avdramatiserat och naturligt. Kanske för att dom inte har någon vidare relation eller erfarenhet utav döden ännu. Inte vet vad det betyder och innebär. Eller helt enkelt för att döden är något väldigt naturligt trots allt. Sen finns det givetvis mer eller mindre onaturliga dödsorsaker, men det är ett annat kapitel.

Det Stora Äpplet

Så här är det. Jag har varit så sur och stressad att Eyjafjallajökull (eller hur det nu stavas) bestämt sig för att få ett utbrott just precis nu. Anledningen är att jag själv är drabbad. I flera månader har jag klurat och planerat på en överraskningsresa till Jimmy för att han fyller 30 år. Jag resonerade att det ska bli en dag han alltid kommer att minnas, en storslagen upplevelse. Att komma iväg bara han och jag i några dagar och nätter, det vore ju helt fantastiskt.

Så jag sparade och sparade, fick tillslut ihop några slantar och bokade en resa till New York. Hittade ett riktigt bra hotell med bästa läget och direktflyg med SAS. Jag började planera vår vistelse, jag bokade biljetter till hetaste Stand-Up Comedy stället, hade kontakt med nattklubben the Element, bokade bord på schyssta restaurangen etc etc. Jag köpte tågbiljetter Nyköping-Arlanda, jag ordnade med pass och barnvakt. Allt var klart.

Men så får man sig en fet påminnelse att det blir aldrig som man tänkt sig.

För givetvis var jag tvugen att avboka. Med facit i hand så kom faktiskt just vårat flyg iväg men med stressen att vara ovetandes om vårat flyg hem skulle ha samma tur var för stor. Hade vi inte haft barnen hade jag kanske kunnat chansa. Men nu avbokade jag resan istället. Och det var en stor sten som föll från mitt sinne (även om det var tufft att härja sig fram bland flygbolagets telefonköer och bläddra bland avbokningsklausuler) när det beslutet var taget. Nu kunde jag fokusera framåt. Men hjälp vad svårt det var. Nu hade jag bara några få dagar att hitta på en ny likvärdig 30-årspresent till Jimmy. Jag bestämde mig snart att det går inte, det finns inget som en schysst långweekend i New York City (jag har varit där två gånger, Jimmy ingen gång) så min present till Jimmy blev istället en uppskjuten resa. Vi åker dit i höst. Jag längtar redan!

Sen tar det inte slut här. Elvis och Loves födelesedagspresent till pappa är fast i London pga av askmolnet... men den presenten är en annan historia och kanske att jag skriver om den en annan gång.

p.s. Käre bror + fru landar snart i Frankfurt, Arlanda har öppet så det verkar som att dom kommer att kunna ta sig hela vägen hem också. Underbart!

Globala bekymmer

Elvis på dagis och Love har somnat om. Då passar jag på att få i mig frukost och uppdatera bloggen.



Det är två saker som kretsar i mitt huvud. Det är dels vulkanutbrottet på Island och dels största älsklingens födelsedag imorgon.



Min lillebror och hans tjej, ursäkta fru menade jag (dom gifte sig i Sao Paolo för några månader sen), är på resande fot sedan årskiftet och meningen var att dom skulle vara hemma nu. Men så fick ju en vulkan på Island för sig att lätta lite på trycket och vips så var hela Europa lamslaget av aska i atmosfären. Min mamma har slitit sig i hår och sinne för att försöka boka om biljetter och få hem dom på ett eller annat sätt. Det är ingen lätt match då telefonköer till flygbolag etc är dygnslånga och när man väl kommer fram är det stressade, trötta och rådvill personal som svarar. Det tidigare bokade rutten skulle gå Miami-London-Arlanda och den är redan körd. Nu har mamma bokat om dom till Miami-New York-Frankfurt-Arlanda imorgon.. så håll alla tummar och tår att vindarna vänder och flygplatserna hålls öppna.



Jag älskar att resa och den längsta resan jag gjort (förutom mitt år i USA) är en månad i Thailand och Indonesien. Jag hade kunnat stanna längre än en månad, absolut, men vad jag upptäckte hos mig själv var att jag inte gillade backpacking-kulturen. Jag vill se och uppleva saker, ta dagen som den kommer, men att kuska runt i svettiga kläder, tung packning i trånga bussar och aldrig riktigt veta när nästa rena säng finns att tillgå var inte min pryl. Eller då var det helt ok men idag skulle jag lätt välja en veckas charter all-inclusive med barnen istället för äventyr á la high chaparall. Vad jag försöker säga är att jag tror mig ana hur trötta och hemlängtansfulla David och Emelie måste vara nu. Hur bra resa man än har haft så har man ju oftast ett slutdatum, en hemkostdag i huvudet, en målbild. När det rubbas, och om man är just trött, skitig och kanske inga semsterpengar kvar, då måste det vara oerhört jobbigt.



Den andra saken jag tänker på och har tänkt på ett bra tag är att Jimmy fyller 30 år imorgon. I tre års tid har jag blivit lite smått terroriserad av honom att jag passerat 30-årsstrecket men nu är det över med det! Vad morgondagen kommer att bjuda på avsöljar jag i nästa inlägg...

60 mil

Efter en härlig veckas semester i finfina Björnrike tar det emot att sätta sig framför datorn och blogga. Det finns förvisso en hel del att berätta om, inte minst om hemresan. Ni vet ju att Love inte är bilentusiasten i familjen och besitter en hel del röstresurser om han vantrivs... ha det i åtanke när jag i korta drag berättar om hemfärden. Björnrike-Nyköping, drygt 60 mil.

Vi sa hejdå till farmor och farfar, och stugan, för denna gång med att mumsa i oss varsinn pinnglass. Sen bar det av hemåt. Love somnade ganska snabbt och Elvis var lugn och sneglade mest ut genom fönstret och tänkte säkert på alla äventyr han varit med om under veckan. Efter två timmar var det hög tid att stanna och äta lunch, vi tog siktet på Max i Bollnäs. Elvis fick leka av sig rejält i klätterställningen utanför medans Jimmy och jag turades om att köa till kassan. För köa det fick vi... det var en gymnasieklass före oss. Vi tvekade lite om vi skulle vända och hitta ett annat ställe men resonerade som så att det inte skadade för barnens skull med ett längre stopp (även om det var frustrerande för oss). När vi fick vår mat visade det sig att Love inte alls var sugen på hamburgare eller fruktsalladen, min falafelburgare var alldeles för stark och Elvis råkade spilla ut sin läsk över hela sig. Eftersom Elvis kläder var instuvade nånstans ej åtkombart i bilen fick han åka hem byxlös.

Jag hade varit kissnödig sen vi lämnade stugan men det var så lång kö till toaletterna så jag bestämde mig för att hålla mig en stund till och Elvis och Love fick nya blöjor i bilen. Efter 1,5 timme på Max satt vi åter i bilen. (Aldrig mer Max i Bollnäs har vi lovat varandra, alla gånger vi stannat där har vi varit missnöjda)

Efter nån timmes färd slumrar Love in igen och Elvis ser film. Jag behöver verkligen gå på toaletten nu och Jimmy svänger av E4:an vid Månkarbo och har tänkt stanna vid nån skogsdunge. Men jag har ingen lust att kissa i nån skogsdunge och säger att han får leta rätt på en bensinmack (såklart!) och när han ska vända backar vi ner i ett dike med löst grus och bilen spinner och motorn börjar ryka - massor. Jimmy blir orolig och vi måste ut ur bilen, det är kallt, regnar och Elvis som inte har några kläder på sig...

Efter lite motorkoll så bestämmer vi oss att försöka ta oss hem med bilen ändå. Jimmy lyckas slira sig upp ur grusdiket och vi är on the road igen. Bara det att Love är asförbannad och skriker sig röd hela vägen hem känns det som. Men det stämmer inte för jag gjorde mitt bästa för att underhålla honom och det tyckte han var lite kul då och då iallafall.

Klockan 20.00 rullade vi in framför huset, trötta men glada att vara hemma.

Borta bra men hemma bäst!

Sjuka barn

Dagen har bjudit på blandade aktiviteter. Elvis har iallafall tagit sig en topptur med vessla till Vålstugan där han fikade bulle och choklad, kastade snöbollar på farfar och fes i snön (!). Han var väldigt glad och lycklig när han kom hem och berättade om sina äventyr. Vesselfarbrorn hette Allan och välkomnade Elvis att åka med nästa år också. Tur det!

Jimmy och jag åkte på en liten sightseeing till Vemdalen och fyndade en tempurbäddmadrass till våningssängen för halva priset och fick dessutom en tempurkudde till mig på köpet! Hur vi ska få plats med detta i packningen hem är en annan femma. Jag hittade även ett par finfina vinterkängor för halva priset till mig också. Tänk att det alltid går att fynda vart man än är ;-)

Inte nog med att Elvis brände sig lite i solen i måndags, nu pryds hans kropp av en hiskelig massa utslag. Han har fått någon allergisk reaktion av något och det kliar och är jobbigt. Innan jag somnar ikväll ska jag skriva en lista på allt han ätit de närmsta dagarna för att se om det kan vara nått sånt. Love har nog haft tredagarsfebern eftersom han hade hög feber och nu en massa utslag på mage och rygg (inte samma som Elvis).

Det verkar bli en lång kväll eller natt, Love är envis som sjutton och vägrar somna om efter att ha vaknat för nån timme sedan... Vår vanliga nattning som funkat så bra hemma är som bortblåst. Är det semester så är det, resonerar han nog. Vi gav alvedon för 20 minuter sedan och nu sitter han lugnt i Jimmys famn framför teven iallafall, kanske att det är nån tand eller utslagen som stör nattsömnen iallafall.

Gääääsp!

I natt var Love vaken mellan kl 01-03, Elvis tog vid kl 03 och somnade strax vid 05. Gissa om jag är trött idag! Minsta möjliga knop görs. Elvis har hängt med farmor och farfar på en tur till toppen av fjället i vessla, ska bli mysigt att höra vad han tyckte om det när dom kommer hem.

Tjing tjong!

Rapport från Björnrike

Resan upp i söndags gick finfint. Vi startade efter lunch och hoppades på att Love skulle sova sina sedvanliga 1-2 timmar strax därefter men tji fick vi och han sov max i 35 minuter för att sedan vara vaken hela resan. Det tog iallafall inte så lång tid som sist, vi satt väl en sju timmar i bilen och två kortare stopp för toabesök och ett för tankning. Men en eloge till barnen iallafall som skötte sig ypperligt och jag känner mig inte bekymrad för samma sträcka hem på söndag.

Igår och idag (likt söndagen) har bjudit på strålande solsken och värme. Jimmy och jag fick hela måndagen på tu man hand i backen, vi kom hem glada, trötta i benen och lagom solsvedda. Barnen hade haft skoj med farmor och farfar. Natten till idag så vaknade Love med hög feber och den har dessvärre hållt i sig hela dagen. Vi har varvat ipren med alvedon och nu lyckats få ner den under 38 grader iallafall. Håller tummarna att han vaknar frisk imorgon.

Nu är det filmdax med Elvis en stund innan läggning.

Semester!

Imorgon beger vi oss norrut, närmare bestämt till Björnrike i vackra Härjedalen. Där ska vi möta upp farmor och farfar (och lite senare goda vännerna Victor, Elin och Markus med deras 11 månaders dotter Kitty) för att spendera en härlig vecka i fjällen. Resan upp är vi inställda på kommer att bli bedrövlig, 10 timmar i bil med en Love som hatar att åka bil, sitta fastspänd med myror i hela kroppen rimmar illa. Men det kommer iallafall vara värt det!

Minnen

Det är så stor skillnad på mina söner, både till sätt och utseende. Uppfatta mig inte fel, för jag älskar att det är två helt olika individer och personligheter även om jag upplevt det som en ganska tuff period med Love. Men det beror inte enbart på att han varit mer "krävande" utan även att det funnits en trotsig 2-åring med sina behov med i bilden hela tiden. Nån dag framöver ska jag skriva ett inlägg om vad som skiljer sig allra mest mellan grabbarna.

Här kommer ett smakprov på hur Elvis var som 9-10 månaders bebis (jag hittade gamla anteckningar i datorn).

Nu är du nio månader, tiden går så fort! Du har sju tänder, kan säga pappa och lampan (men det låter som ”-pan”). Du är så nyfiken och pekar på allt möjligt och säger titta (”-titt”). Du kryper omkring jättebra men vill helst gå, du kan gå jättefint om du håller nån i handen. Allra snabbast går det om du får hålla i båda händerna, då springer du. Vi har tillbringat pappas första semestervecka på landet, det var sol och skönt och du trivdes. Vi åkte flakmoppe och du somnade i min famn på vägen hem, det var så sött! Du älskade att gunga och fann ro och somnade gott där också. Du skriker och blir förbannad när jag tycker att du har gungat klart.

Du är väldigt godtrogen och kärleksfull och älskar att komma upp i någons famn. Du ger stora blöta pussar med öppen mun. Du vinkar hejdå till alla. Åker vi tunnelbana eller buss charmar du alla, det finns inte en enda som kliver av utan att säga hejdå till dig.

10 mån- nu har du lärt dig att gå. Det tog två veckor, du ville först gå och hålla oss i bägge händerna. Sen så försökte vi med att bara hålla med en hand, då blev du osäker och lite rädd, sökte stöd med andra handen. Efter några dagar så hade du vant dig och du gick utan problem med bara en hand. Sen gick det en vecka och nu går du själv. Det är bara korta sträckor men du går väldigt stadigt och är du fokuserad går det bättre. Ibland slänger du dig sista metern så det gäller att vara med med öppen famn.

Pappas tredje semestervecka spenderades på Romholmen, solen sken och vi badade i havet varje dag. Första dagen tyckte du det var kallt (det var 23 grader varmt!) men när du såg oss andra plaska varje dag så ville du inte vara sämre. Du hade en jättetuff surfdress o’neill för att skyddas mot solen.

Du är för det mesta väldigt glad men vi börjar märka ett visst temperament.. Tar det för lång tid innan maten är klar visar du det väldigt tydligt. Får du leka med något du gillar (typ en mobiltelefon) så finns det inte en chans att vi får tillbaka den utan protest. Du sover 20.00-08.00, läggningen går bra men du kan vara lite ledsen de första fem minuterna.

Min tuffing

När vi satt i bilen för några dagar sedan blev Elvis bländad av solen och ville låna mina solbrillor. När han fått på sig dom utbrast han högt och tydligt "mamma, jag är snygg!".

Glada påskhelgen

Vilken härlig påskhelg! Solen har värmt och barnen varit glada. Vi hade en skön och lång fredag hemma, på lördagen var vi bjudna på påskmiddag hos mormor och morfar tillsammans med Anna, Lasse och kussen Brian, på söndagen åkte vi till Upplands Väsby på 25-årskalas och efter det åkte vi hem till farmor och farfar och sov över. Vi passade såklart på att bada i deras nya otroligt sköna bubbelbadkar hela gänget. Elvis diggade undervattensbelysningen och vi ger upplevelsen fem plus av fem möjliga!

Dessvärre så vaknade vi med fem centimeter snö imorse, det var mindre kul. Men kanske lika bra eftersom vi har vinterdäcken kvar på bilen, nästa vecka åker vi till fjällen!! Weeehooo!

Mina påskkärringar

Idag skulle barnen på dagis få besök av påskharen Ellen (eller Älgen, som Elvis sa) och vi föräldrar uppmanades att klä ut våra barn till små påskkärringar. Så imorse fick Elvis lite fräknar på kinderna, huckle och förkläde. Han var så söt! Men så var det något som inte alls kändes bra när vi kom fram till dagiset. Han var så lågmäld och obekväm. Jag trodde det kanske berodde på att han somnade 21:30 och vaknade redan kl 06:00 och således var trött. När jag informerade en fröken om detta så smet Elvis in på toa och när jag gick dit så stod han där och gnuggade bort sitt smink och sa till mig att han inte ville vara påskkärring. Lille gubben! Så snart han var torr om kinderna och kläderna var av så blev han sitt vanliga glada, spralliga sig själv igen. Tänk vad det yttre kan påverka det inre (och vise versa).

.