Gud?

Idag styrde vi kosan till kyrkan för Elvis och Loves lille kusin Brian skulle döpas i Fadern, Sonens och den helige Andens namn. Det var en fin tillställning måste jag säga, jag som inte är helt övertygad om att det är just Jesus Kristus vi hejjar på. Det som var fint var just att se Brian med sin mamma och pappa som älskar honom över allt annat och alla dessa människor som samlats för deras skull, som finns där i vått och torrt. Jag tror många tar sina familjer för givet, men sanningen är ju att det finns så många trasiga familjeförhållanden runt omkring utan att vi tänker på det.

Fick lite gliringar om inte Elvis och Love borde döpas? Jag själv är ju både döpt och konfirmerad. Det första hade jag ju inget val. Det andra gjorde jag mest för presenterna och för att få åka på konfirmationsläger och dricka rödvin (nattvarden) legitimt. På lägret snodde dessutom en kompis och jag en cykel (den låg i ett dike så vi ansåg att den redan var stulen från början och att vi kanske till och med tog den i rätt färdriktning mot sitt hem) för att hinna tillbaka till en samling. Dessvärre kom farbror polis och förhörde om både cykelns ursprung och att vi inte fick skjutsa varandra. Well well, svunna tider svunna äventyr. Allt är i allafall preskriberat vid det här laget.

Jag är inte medlem i kyrkan. Jag tror på Gud, jag tror på något högre än människan men jag kan inte köpa konceptet kristendom. Jag kan inte sätta mig själv i en religös kategori just för tillfället, jag har inte riktigt tid för dessa existentialistiska frågor. Men vem vet, en vacker dag så kanske jag vet precis vad jag tror på och vart jag tillhör.

Föresten heter ju mina barn Elvis och Love Dio. Kungen och Gud. Jag tror på mina barn.

Nu äntligen ska jag ta ett glas vin framför teven, barnen sover sött och Jimmy är ute på galej.

Tjingeling!