Vi har sedan en vecka sett att Elvis ena framtand ändrat färg till en grå nyans. Igår var det då dags att inta tandläkarstolen för att få det bekräftat, tanden är död. Elvis leker så som treåringar bör, och självklart ramlas det en del och skrapsår, blåmärken och andra blessyrer tillhör vardagen. När han slagit i tanden vet jag inte, för ett år sedan slog han bort en flisa på den tanden och det kan vara vid den händelsen men likagärna någon annan. Det spelar ingen roll. Nu ska vi hålla utkik efter varbildning eller smärtindikationer, då är det dags att dra ut tanden. Gulp. Det är ingen dag jag längtar efter om man säger så. Jag tar det hela med ro ändå, vafan, det är trots allt bara en tand. Det känns äckligt att klaga när man tänker på familjer som drabbas av mycket större tragedier även om allt är relativt.
Idag ska vi fortsätta njuta av den underbara sommaren med våra goda vänner Björn, Moa, sonen Alve och vovven Sacke som är här och hälsar på i veckan.
Tjing!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar